Lydnaden tänker jag inte säga så mycket om för då får jag skämmas! Sitt - stanna kvar var jättehemskt ända tills han var tre år - matte gick ju iväg! Alltså kastade man sig efter henne! Ja ja, det fick komma vartefter, spåret tog han sig fram i som en spårvagn iallafall.
Vid fyra års ålder var han äntligen så pass mogen att det gick att träna för tävling! Vi var med i vårt första lydnadsprov och det gick faktiskt jättebra tycker jag. Han fick 8,5 - 10 på alla moment, men, så var det ju det där som man vet att han kan.... Ställande under gång - han hade aldrig hört ordet stanna så där nollade vi. Typiskt - där rök uppflyttningen till tvåan. Efter den tävlingen var det mycket som hände i våra liv vilket gjorde att det inte blev fler tävlingar för lillemannen. Han var istället min stora nallebjörn som var överlycklig bara han fick vara där matte var - och pussas med henne....

Campari kommer alltid att vara min lilleman och är fruktansvärt saknad.